kan inte skaka av mig känslan, jag vet att det är sant. de är inte bara jag den här gången.
faaaaaaan, varför är jag alltid så här mot mig själv ?
sluta tänk toowa ! om man bara fick bort kännslan av att va nummer två.

kommer ihåg dagen för ett år sen så jävla tydligt, saknar allt de va då, saknar den du va då.
saknar den människan som jag kändå så väl att jag märkt allt.
jag kunde iprincip (?) läsa dina tankar, en blick, ett ord, ett sms var tillräckligt för att jag skulle veta vad som va fel eller bra.
nu kan jag inte läsa av dig som jag kunde då, jag kan ibland, och vissa stunder när de bara är du och jag känner jag igen den du var då det är dom bästa.

för den sidan av dig som du hade då va din bästa någonsin, den killen va bra..
den här killen jag är inte lika säker.., saknar den tiden jag var gladare du va bättre
du gjorde mig gladre

men allt de här är över för länge sen.. och det finns inget kvar från min sida och kommer aldrig göra de, för du är inte lik dig själv så.

vid nio idag blir plågsamt

vet inte va jag ska ta mig till.. jag vet inte till vem jag ska vända mig, och berätta vad som är fel. jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska förklara mina tårar.
det har blivit så mycket och jag förstår inte hur de blev så mycket på bara en enda dag, och hur du bara kunde sluta bry dig på en enda dag. jag undrar hur lite jag betyder för dig, och hur lite jag betyder allmänt. allting skiter sig och de blir inte bättre vad jag än gör. jag vet att de inte får vara jag som ger mig den här gången för jag har inte gjort något fel..
men ett liv utan dig jag vet inte hur jag ska klara av de. jag vet att du kommer kolla in på de här och ja jag vet att du kommer förstå att de är om dig, men spelar ingen roll för mig. jag vill endå att du ska veta allting, och förstå hur jag känner. även fast jag absolut inte kommer att skriva ut de här.
jag förstår inte hur man ska orka, när man redan har ramlat och man vet att de inte är någon idé att ens försök rsa på sig efter som man vet att ens armar bara kommer lyfta en fem centimeter och sedan kommer man ramla ihop igen, varför ska man då ens försöka, varför ska jag försöka. alla säger försök, men när jag vet att de inte kommer att gå varför ska man då försöka ? jag ser ingen poäng i skiten.
jag vet inte hur, jag vet inte när, jag vet inte vem, som kommer hjälpa mig att komma ut ur det här. för jag har aldrig kännt på det här sättet som jag gör nu. det har aldrig någonsin i mitt liv kännts värre. jag försöker så hårt som jag bara kan att inte gråta för mycket att inte bryta ihop. men de är svårt att jag kämpar verkar inte göra någon skillnad.
ingenting jag gör just nu funkar ingenting jag gör blir rätt, när jag försöker blir allting värre. när jag försöker få mig själv att må bättre så blir de sämre och även om jag vet att de kommer att bli bra någon dag. så känns de att den dagen ligger för långt bort jag vet att jag inte kan se den i slutet av korridoren. det finns något med de här som är så overkligt. och om jag ska försöka förklara va de är, så måste man väl säga smärtan. den är så overkligt stor och gör så overkligt ont.
jag kommer inte klara de här, inte utan dig..
jag vet inte va jag ska ta mig till, för jag är ingenting utan dig vännen.
det finns ingenting i hela mitt liv som gör så ont som de här. det här låter som en av mina random killar, men de här är så mycket mera, det här är så mycket smärtfullare det här är värre på alla sätt. en smärta av en kille är jobbig men de läker relatift fort. men de här när de är mellan oss då läker de inte de bara fortsätter att blöda göra ont och bulta. jag vet inte va jag ska ta mig till utan dig
du va min armé du va min soldat
du är allt för mig, och du är allt jag älskar !
kommer aldrig släppa dig och du kommer alltid vara min..

fyfan va pinsamt asså jag dör..
asså jag undrar om de va du eller om någon annan
men varför skulle de vara någon annan än du

jag undrar bara varför men de får mig att känna mig dålig
känna mig värre än värst
jaja kanske ska sluta tänka de värsta kanske blev nått fel

i just can't get you out of my head..

de är sjukt att jag saknar dig igen, de har gått alldeles för lång tid nu för att jag ska sakna dig..
kan seriöst inte fatta att de är sju jävla månader sen vi va första gången, att de är ett halvår sen jag förlorade dig
jag vet att allt va mitt fel, men nu sitter jag här igen och gråterpå samma sätt som jag gjorde den 22 maj, fan asså livet är hårt.

och för en månad sen trodde jag aldrig mer att de här skulle hända

 

,.